En spellista med theremin är lättare att skriva fel än rätt. Instrumentet har blivit en sorts klangetikett som klistras på allt som svävar och glider, och listorna som cirkulerar ärver varandras misstag utan att någon går tillbaka till skivkonvolutet. Den här listan är byggd i omvänd ordning: först belägget, sedan verket.
Sajtens översikt över theremin i musik och film ger sammanhanget, alltså varför klangen hamnade i skräckfilmen och hur den blev ett konsertinstrument. Den här sidan gör något annat. Här står namnen, årtalen och källan till varje enskild inspelning, så att du kan kontrollera dem själv.
Kravet för att komma med
Två sorters belägg har godtagits. Antingen en creditrad på en utgiven skiva som ordagrant säger theremin, eller ett uttalande från den som spelade. Andrahandsuppgifter har inte räckt, hur ofta de än upprepas.
Det kravet sållar hårt. Vid kontrollen den 5 augusti 2026 av creditlistorna för Frank Zappas Freak Out!, Rolling Stones Their Satanic Majesties Request och Teslas Psychotic Supper fanns inte en enda thereminkredit, trots att alla tre återkommer i listor över instrumentets inspelningar. Att en credit saknas bevisar förstås inte att ingen theremin hördes i studion. Men det räcker inte för att hamna här.
Filmmusiken, där ryktet faktiskt stämmer
Alfred Hitchcocks Spellbound från 1945 är instrumentets genombrott på film. AFI:s katalogpost noterar att recensenterna särskilt lyfte fram Miklós Rózsas bruk av ett elektriskt instrument kallat theremin för att skapa psykologisk spänning, och Rózsa fick en Oscar för musiken. Spelade gjorde Samuel J. Hoffman, till vardags fotläkare i Hollywood. Enligt Sound Beat, som produceras vid Belfer Audio Archive på Syracuse University Libraries, hade Hoffman skrivit upp theremin på sitt fackkort utan att tänka närmare på saken. När Rózsa ringde facket för att höra om det fanns någon spelare var Hoffman den ende på listan som kunde läsa noter.
Sex år senare bar samma instrument rymden in i biosalongerna. AFI anger att partituret till The Day the Earth Stood Still från 1951 innehöll stämmor för två thereminer. Här går källorna isär om vem som spelade dem: AFI skriver att båda stämmorna togs av Hoffman, men hedgar själv med att uppgiften kommer från en modern källa, medan creditlistan för La-La Land Records utgåva av Bernard Herrmanns originalmusik namnger Hoffman tillsammans med Paul Shure. Att det rör sig om två thereminstämmor är källorna däremot eniga om, och skivbolagets egen beskrivning av besättningen är i sig värd att läsa: elfiol, elbas, elektriska thereminer, fyra pianon och fyra harpor.
Två senare filmer hör hemma på listan därför att deras ljudbandsutgåvor namnger spelaren rakt ut. Tim Burtons Ed Wood från 1994 har musik av Howard Shore, och på creditlistan för soundtrackutgåvan på Hollywood Records står Lydia Kavina som thereminspelare. Kavina bekräftar det på sin egen sajt, där Ed Wood står med bland filmerna hon spelat på. Danny Elfmans musik till Mars Attacks! från 1996 krediterar i sin tur Edward Sussman och Paul Shure på theremin, på den expanderade arkivutgåvan från La-La Land Records.
Rock och pop
Led Zeppelins Whole Lotta Love från 1969 är det starkaste populärmusikaliska fallet, men inte av det skäl man kan tro. Skivkonvolutet hjälper inte: varken Led Zeppelin II eller livealbumet How the West Was Won bär någon thereminkredit. Beviset är i stället Jimmy Pages egna ord. I en intervju i Guitar World berättar han att han skapade merparten av ljuden i mellanpartiet med en theremin och sin gitarr, där thereminen står för de högre tonlägena och den nedstämda Les Paulen för morrandet under.
Pixies Velouria från 1990 har det omvända förhållandet. Där finns crediten, men den pekar inte på någon i bandet. På både albumet Bossanova och tolvtumssingeln står Robert F. Brunner som thereminspelare, den ende musikern utanför gruppen i creditlistan.
Portisheads Mysterons, öppningsspåret på Dummy från 1994, krediterar Adrian Utley på theremin. Crediten återkommer på en rad olika pressningar av albumet, och på ett par av dem har konvolutet dessutom en egen stavning av instrumentnamnet som databasen troget återger. Sådant är i praktiken ett kvitto på att uppgiften är avskriven från en fysisk skiva och inte gissad i efterhand.
Konsertmusiken, där instrumentet får sjunga
Clara Rockmore är utgångspunkten för allt seriöst thereminlyssnande, och hennes skiva bär två titlar, vilket ställer till det för den som söker. Originalutgåvan från 1977 heter bara Theremin, med katalognumret DEL-25437 på Delos, och krediterar Rockmore på theremin, systern Nadia Reisenberg på piano samt Robert och Shirleigh Moog som producenter. Namnet The Art of the Theremin kom först med CD-utgåvan 1987, katalognummer D/CD 1014. Hittar du inte den ena titeln, sök på den andra.
Lydia Kavina, som spelade i Ed Wood, står bakom Music from the Ether: Original Works for Theremin på Mode Records. Skivans poäng är repertoaren. I stället för arrangemang av violinstycken samlar den musik som faktiskt skrevs för instrumentet, av bland andra Bohuslav Martinů, Percy Grainger och Joseph Schillinger. Graingers Free Music nr 1 är skriven för fyra thereminer.
Vill du höra vad instrumentet gör i nyskriven musik finns Carolina Eycks Fantasias for Theremin and String Quartet från 2016 på Butterscotch Records, där hon spelar egna kompositioner tillsammans med violinisterna Caroline Shaw och Ben Russel, altfiolisten Caleb Burhans och cellisten Clarice Jensen. Att lyssna på Rockmore och Eyck efter varandra visar hur mycket instrumentets uttryck har flyttat sig på fyrtio år.
Ett bekvämt sätt att höra många spelare på en gång är jubileumssamlingen Theremin 100 från New York Theremin Society, som samlar thereminister från en rad länder, både Eyck och Kavina inräknade.
Tre klanger som brukar kallas theremin men inte är det
Beach Boys Good Vibrations från 1966 är den vanligaste felattributionen på hela området, och den är värd att reda ut ordentligt. Instrumentet var en electro-theremin, spelad av studiotrombonisten Paul Tanner. Sajten som dokumenterar instrumentet är kategorisk på båda punkterna: det var inte en riktig theremin med två antenner, och Tanner spelade aldrig någon sådan. Skillnaden är inte akademisk. En theremin styrs beröringsfritt genom att handen rör sig i ett elektriskt fält, medan electro-thereminen styrs av en mekanisk länk som Tanner sköt fram och tillbaka. Det var just den precisionen Brian Wilson var ute efter, enligt NAMM:s intervju med Tanner i sitt muntliga historiearkiv. Även NPR gick ut med rättelsen när Tanner dog 2013.
Två detaljer gör historien märkligare. Ordet tannerin, som ofta används som synonym för instrumentet på Good Vibrations, syftar egentligen på en modern rekonstruktion byggd långt senare, inte på 1966 års apparat. Och originalet finns inte kvar i musiklivet: Tanner lämnade det till ett sjukhus som använde det för hörselkontroller, när han tyckte att synthesizrarna hade tagit över. Här går de två källorna isär om formen: sajten som dokumenterar instrumentet skriver att han sålde det, medan NAMM skriver att han skänkte det. Att det var ett sjukhus och att det handlade om hörselkontroller är de däremot eniga om.
Star Trek-signaturen är den andra klassikern. Den svävande, ordlösa melodin över Alexander Courages musik är en sopranröst, inte ett instrument, och sångerskan Loulie Jean Norman brukar anges som den som sjöng den. Här ska man dock akta sig för att byta ett fel mot ett annat. Sopranversionen hör till senare säsonger. Memory Alpha, den stora Star Trek-encyklopedin, beskriver premiärsäsongen som två versioner: dels ett blandat elektroniskt och orkestralt arrangemang, där melodislingan skapades elektroniskt och ackompanjerades av mer traditionell instrumentering, bland annat flöjt och orgel, dels ett rent orkestralt. Norman sjöng redan i den ospelade pilotepisoden The Cage, men stämman ströks när serien beställdes och lades tillbaka först till andra och tredje säsongen.
Den tredje förväxlingen är släktingen ondes Martenot, och det finaste exemplet finns i en film som redan står på listan ovan. Ed Wood har både theremin och ondes Martenot i samma partitur, och samma creditlista som namnger Kavina på theremin namnger Cynthia Millar på ondes Martenot. Alla eteriska svävljud i filmen är alltså inte theremin, vilket är ungefär hela problemet i en mening. Skillnaderna mellan instrumenten går vi igenom under liknande elektroniska instrument.
Så lyssnar du vidare
Undvik att låsa lyssnandet till en enda plattform. Filmmusiken finns i restaurerade utgåvor hos de specialiserade skivbolagen, som ofta lägger ut spårlistor och beskrivningar av besättningen öppet på sina produktsidor. Men produktsidan räcker sällan hela vägen: den namnger ofta inte de enskilda musikerna. Vill du läsa creditlistan namn för namn får du gå till konvolutet självt, eller till en skivdatabas som återger det, och det är den vägen beläggen här är hämtade. Populärmusiken finns i alla vanliga kanaler, men leta upp den fysiska utgåvans credits om du vill veta vem som faktiskt spelade. Många bibliotek har dessutom både skivorna och de musikvetenskapliga uppslagsverken.
Vill du gå från lyssnande till spelande finns nybörjarguiden om att lära sig spela theremin, och en genomgång av vad instrumentet är och hur det uppstod under vad är en theremin.
Vanliga frågor
Är det en theremin på Beach Boys Good Vibrations?
Nej. Det var en electro-theremin, ett annat instrument som styrs mekaniskt med handen på ett reglage i stället för beröringsfritt i ett elektriskt fält. Paul Tanner spelade den, och han spelade enligt sajten som dokumenterar instrumentet aldrig någon riktig theremin. Klangen liknar, tekniken gör det inte.
Vilken inspelning ska jag börja med om jag aldrig hört en theremin?
Börja med konsertmusiken, där instrumentet spelas melodiskt och du hör vad det faktiskt klarar, och gå sedan till Spellbound från 1945 för att höra samma instrument användas som ren stämning. Kontrasten mellan de två gör det lättare att känna igen klangen nästa gång.
Hur vet jag om det verkligen är en theremin i ett filmparti?
Leta efter en creditrad på soundtrackutgåvan. De specialiserade skivbolagens arkivutgåvor listar ofta hela sessionsbesättningen med namn, och där syns det om det var en theremin, en ondes Martenot eller något helt annat. Saknas crediten är uppgiften obelagd, hur självklar den än låter.
Senast faktagranskad: 5 augusti 2026