Ett instrument räcker sällan för att beskriva en uppfinnare. Léon Theremin lämnade efter sig patent på inbrottslarm och på elektriska klockor, en rytmmaskin byggd på beställning av en amerikansk tonsättare, och sovjetiska uppfinnarbevis som lämnades in när han var långt över 70. Den mest omtalade av hans övriga konstruktioner, rytmmaskinen Rhythmicon, finns dessutom kvar. Den ligger i Smithsonians magasin i Washington.
Två ansökningar samma dag, en för musik och en för inbrott
Den 5 december 1925 lämnades två patentansökningar med Theremin som uppfinnare in till det amerikanska patentverket. De fick löpnumren 73 529 och 73 530, alltså två i följd. Den första blev instrumentet som bär hans namn, US 1 661 058, beviljat den 28 februari 1928. Den andra, US 1 658 953, beviljades två veckor tidigare och handlar om något helt annat.
Den beskriver en larmanordning. I patentskriften står att apparaten ska reagera när ett föremål närmar sig den, till exempel en person som kommer in i ett rum när utrustningen används som inbrottslarm, eller ett tåg som närmar sig en signalsträcka i ett järnvägssystem. Theremin nämner också brandlarm, där det i stället är en temperaturhöjning som utlöser signalen. Kretsen är i grunden densamma som i instrumentet: en högfrekvent svängningskrets som rubbas av det som befinner sig i närheten, alltså precis den mekanism som beskrivs i genomgången av hur en theremin fungerar.
Skillnaden ligger i vad kretsen ska lyssna efter. Larmet är uttryckligen byggt för att inte reagera på att frekvensen ändras, utan på att den ändras onormalt snabbt. Långsam drift ska passera, ett kliv över tröskeln ska inte. Båda ansökningarna hade tysk prioritet från december 1924 och överläts till firman M. J. Goldberg & Söhne i Berlin-Charlottenburg.
Rytmmaskinen kom till på beställning
Sex år senare byggde Theremin något som inte liknade någonting annat. Smithsonians arkivbeskrivning av Joseph Schillinger Phonograph Record Collection formulerar saken kort: Rhythmicon utvecklades 1931 av Leon Theremin på begäran av tonsättaren Henry Cowell, och är den tidigaste elektroniska rytmmaskinen.
Beställningen hade ett musikaliskt skäl. Cowell ville ha polyrytmik som ingen människa kunde utföra, flera rytmiska mönster samtidigt i förhållanden som händer och fötter inte klarar. Musikforskaren Margaret Schedel beskriver i tidskriften Organised Sound maskinen som ett tidigt exempel på ett interaktivt musiksystem, byggt för att lösa ett kompositionsproblem, och konstaterar att den aldrig fick något genomslag som instrument.
Att den var ett kompositionsverktyg innan den var något annat syns i arkiven. Bland Henry Cowells efterlämnade papper vid New York Public Library for the Performing Arts, drygt 200 arkivkartonger stora, ligger en konsert för Rhythmicon och orkester från 1931, verket Rhythmicana, tio arkivmappar märkta Rhythmicon och Cowells egen tidningsartikel Rhythmicon: Something New In Music, publicerad i The Carmelite den 24 mars 1932. Han skrev alltså musik för maskinen medan den ännu var ny.
Ljus, hjul och en tangent i taget
Hur ljudet blev till står i museets egen föremålsbeskrivning. Rhythmicon alstrar rytmer med hjälp av ljuskällor och roterande perforerade hjul. En tangent ger en upprepad rytmisk ton. Flera tangenter tillsammans ger en övertonsserie. Ljudet förstärks och når publiken via en högtalare.
Någon liten låda var det inte. Katalogen anger måtten 96,8 gånger 48,9 gånger 62,2 centimeter, i trä, metall och plast. En möbel, alltså, från en tid när elektronisk musik fortfarande betydde radiorör.
Exemplaret i Washington kom inte från Cowell
Föremålet har inventarienummer MI.66.502 och är enligt katalogen tillverkat i New York omkring 1931. På raden för givare står Gift of Mrs. Joseph Schillinger. Joseph Schillinger var tonsättare och musikteoretiker i New York och arbetade med maskinen, och det var hans hustru Frances som lämnade materialet vidare till museet.
Den Rhythmicon som Smithsonian redovisar i sin öppna föremålskatalog kom alltså in i samlingen via teoretikern som använde maskinen, inte via tonsättaren som beställde den. Museet anger att föremålet för närvarande inte visas för publik.
Nio skivor från 1940 och 1941
Frågan om det finns något kvar att höra har ett konkret svar. Arkivsamlingen NMAH.AC.0162 i Archives Center vid National Museum of American History består av nio transkriptionsinspelningar av Rhythmicon på 78-varvsskivor, gjorda av Schillinger 1940 och 1941. Till dem hör två masterband och en forskningskassett som Radio Smithsonian framställde hösten 1985. Allt ryms i två arkivkartonger.
Samlingen fördes över från museets avdelning för musikinstrument till Archives Center i juni 1985 och är öppen för forskning. Digitala referenskopior finns i Smithsonians interna system för digitala samlingar. Ljudet existerar med andra ord, men det ligger inte som en länk att klicka på hemifrån.
Han slutade aldrig rita
Uppfinnandet fortsatte långt efter att konsertsalarna tystnat. Den 1 december 1933 lämnades en ansökan in med Theremin som uppfinnare som beviljades den 14 juli 1936, US 2 047 912, och den har inte med musik att göra alls. Den löser problemet att synkronmotorklockor kräver växelström med stabil frekvens. Genom att låta den rippel som ändå finns i en likströmsledning låsa en oscillator kan en vanlig klockmotor gå på likström.
Efter återkomsten till Sovjetunionen 1938, den period som skildras i porträttet av fysikern och spionen, fortsatte ansökningarna att komma. Uppfinnarbeviset SU 601 742, inlämnat den 26 juni 1975 och publicerat den 5 april 1978, beskriver ett instrument av termenvoxtyp som lägger ackord i ren stämning till en fritt intonerad melodi, alltså ett ackompanjemang som följer den spelande handen i luften. Ett andra bevis, SU 1 048 503, lämnades in den 6 maj 1982 tillsammans med Lev Koroljov och publicerades i oktober 1983.
Theremin föddes 1896. Ansökan från 1975 kom alltså när han var långt över 70, den från 1982 när han passerat 80. Ett halvsekel efter de två ansökningarna 1925 arbetade han fortfarande med samma krets.
Vad som går att se
Rytmmaskinen ligger i magasin. Vill man se ett av Theremins instrument i en monter finns däremot en serietillverkad theremin på Metropolitan Museum of Art i New York: en RCA-byggd theremin från 1929, inköpt av museet 2017 och utställd i sal 199. Den står för den kommersiella sidan av uppfinningen, den som skulle sälja instrumentet till amerikanska vardagsrum.
Lagda bredvid varandra tecknar Léon Theremins uppfinningar en annan bild än den om en man med en enda idé. Larmet och instrumentet är samma krets med olika uppgifter. Rytmmaskinen är en tredje användning av elektroniken, beställd av någon som ville ha musik som inte gick att spela. Klockpatentet hör inte till musiken alls. De närbesläktade instrument som andra konstruktörer byggde under samma decennier gick sina egna vägar, medan Theremin höll fast vid sin i 50 år. Av allt han ritade är det ändå bara instrumentet som bär hans namn som fortfarande spelas.
Vanliga frågor
Uppfann Léon Theremin trummaskinen?
Det som är dokumenterat är snävare än så. Smithsonian beskriver Rhythmicon, byggd 1931 på begäran av Henry Cowell, som den tidigaste elektroniska rytmmaskinen. Den byggdes för en tonsättares polyrytmik och tillverkades aldrig i serie. Det säger något om var spåret börjar, men inte att han uppfann trummaskinen som produkt.
Går det att höra Rhythmicon i dag?
Ja, men inte på nätet. Nio 78-varvsskivor med maskinen, inspelade av Joseph Schillinger 1940 och 1941, förvaras i Archives Center vid National Museum of American History. Samlingen är öppen för forskning, och digitala referenskopior finns i museets interna system för digitala samlingar.
Vilka patent finns kvar efter Léon Theremin?
I öppna patentregister går det bland annat att läsa de två amerikanska patenten från ansökningarna den 5 december 1925, ett på instrumentet och ett på larmanordningen, patentet på klocksynkronisering med ansökan från 1933, samt två sovjetiska uppfinnarbevis från 1975 och 1982.